Dagarnas skum av Boris Vian

Dagarnas skum
Boris Vian, Dagarnas skum, Norstedts, 1947

Det här är en surrealistisk historia om Colin, en ung förmögen man, som förälskar sig och gifter sig med den vackra Chloé. På bröllopsresan insjuknar hon och doktorn konstaterar att hon har drabbats av en näckros som växer i lungan.

För varje person som skattar den här boken lika högt som jag, finns det säkert en person som avskyr den med samma passion. Det är nog antingen eller med den här boken. Jag gillar den! Den lämnar efter sig samma bitterljuva känsla som jag får av att se Eternal Sunshine of the Spotless Mind, en film som jag älskar.

På tal om den: Han som regisserade ESotSM, Michel Gondry, ligger även bakom filmatiseringen av den här boken. Med tanke på det och att boken är så bra samt att den kvinnliga huvudrollen spelas av mitt frikort, borde jag se den snarast.

Betyg: 5 (Goodreads: 4,03)

Ur boken:

Han tog ett kristtorn från buketten på bordet och grep tårtan med en hand. Han fick den att snurra hastigt på fingertoppen och med andra handen satte han en av bladets taggar i spiralen.

“Hör…!” sa han.

Chick lyssnade. Det var Chloé, i arrangemang av Duke Ellington

Beröring långt ifrån av Deborah Curtis

Beröring långt inifrån
Deborah Curtis, Beröring långt ifrån, Vertigo Förlag, 2007


När man läser Deborah Curtis etterdrypande och bittra framställning av sin
 framlidne make är det lätt att tro att det hon skriver om hände för några månader sedan. De femton år som faktiskt hade gått mellan hans självmord och bokens publicering hade inte gett henne någon distans till händelserna.

På sätt och vis kan jag förstå hennes behov av att skriva den här boken. Hon ville krossa myten om Ian Curtis som något slags postrock-Messias och idol för mängder av svårmodiga indiekids (inklusive en yngre upplaga av undertecknad). Men, det är inte roligt att läsa en så bitter och onyanserad människas ord. Hon framställer till och med hans positiva sidor (t.ex. vänlighet, generositet, gästfrihet) som något slags förståndshandikapp och hans epileptiska anfall som (åtminstone ibland) fejkade för att slippa diskussioner med henne.

Hoppas att hon rensade systemet genom skrivandet.

Betyg: 2 (Goodreads: 3,88)

Kent och jag

Kent
Bild från Café

Det har förmodligen inte undgått någon att Kent,

a) har släppt en ny skiva,

b) ska lägga ner verksamheten.

För min del gör det inget att de slutar. Vi hade en djup och innerlig relation under några år från mitten av 90-talet till början på 00-talet, sedan växte vi ifrån varandra. Det är sådant som händer. Jag vill inte påstå att Kents senare skivor är dåliga, men de har inte alls påverkat mig lika mycket som deras två första skivor. De var rena knockouter. Där och då var Kents musik helt rätt för mig. Det var ju min värld Jocke sjöng om! Det var Eskilstuna!

Det handlar som sagt inte om att Kent har blivit sämre. De har utvecklats, medan jag fortfarande är väldigt svag för riff och distade gitarrer.

“Jag hoppas Jocke Berg försöker skriva en bok”, tweetade en litteraturkritiker när nyheten om Kents nedläggning var färsk, vilket föranledde Jan Gradvall att skriva en krönika i Dagens Industri om hur dum och verklighetsfrånvänd litteraturkritikern är. Jag kan på sätt och vis förstå tweetet, men det är korkat uttryckt. Lite som att “nu när han har övat sig i flera år, kanske han ska börja skriva på riktigt?”. En låttext är inte simplare än en roman. Låttexter kan vara banala, men de kan också ha minst lika hög konstnärlig kvalitet som en gammal rysk existentiell roman, ibland högre. Om man nu ska försöka jämföra äpplen och päron.

Kent har redan gjort avtryck och intryck. Jocke Berg har inget att bevisa. Hans texter har gripit mig på ett sätt som ytterst få böcker har gjort. Kent har förmodligen betytt mer för mig än någon bok jag har läst.

Porträtt av crackmissbrukaren som ung av Bill Clegg

Porträtt av crackmissbrukaren som ung av Bill Clegg
Bill Clegg, Porträtt av crackmissbrukaren som ung, Bladh by Bladh, 2010

Det går bra för Bill Clegg. Han är några och de tjugo och driver en framgångsrik författaragentur i New York. Han har gott om pengar och lever i ett stabilt förhållande med sin pojkvän. Men det är bara en fasad, bakom fasaden röker han crack, dricker fantastiska mängder vodka och ligger med okända män och prostituerade.

Boken är en självbiografi och han växlar mellan sitt knarkande och sin barndom i varannat kapitel. Jag undrar lite varför eftersom han själv skriver att han inte ser några tydliga kopplingar mellan sin barndom och sitt missbruk. Det enda han verkar komma på är att han hade enorma svårigheter med att kissa som barn som möjligen skulle kunna dölja något annat typ, men han kommer aldrig fram till vad detta skulle kunna vara. Förklaringen verkar mera vara: Han testade droger, tyckte om det, det ballade ur.

Rå och mycket intensiv bok men som saktar in betydligt i varannat kapitel.

Betyg: 3 (Goodreads: 3,65)

Ur boken:

Det känns som i en dröm när jag bryter loss en liten cremefärgad bit crack och packar den i änden av bongen. När jag tänder tändaren och närmar lågan till bongen känns det inte som om det händer på riktigt. Det känns inte det minsta fel under de första sekunderna när jag blåser ut den välkända röken. Det är inget annat än ett återförenande med en gammal vän, en återgång till det mest fantastiska samtal jag någonsin haft, som visserligen haft ett sju månaders uppehåll men som nu bara fortsätter där det slutade. Men det är mer än ett fantastiskt samtal, det är det bästa sexet, den mest välsmakande måltiden, den mest uppslukande boken, det är som att återfå allt detta på en gång, som att komma hem. Och den mest grundläggande känsla jag har när jag sjunker tillbaka i min skrivbordsstol och ser röken virvla ut i mitt kontorsrum är: ”Varför i hela världen slutade jag med detta?”

Oscar Waos korta förunderliga liv av Junot Diaz

Oscar Waos korta förunderliga liv av Junot Diaz, Bonniers, 20092015 frågade BBC Culture ett stort antal amerikanska kritiker om vilken som var århundradets bästa bok och på första plats hamnade Oscar Waos korta förunderliga liv.

För min egen del tyckte jag att den var helt okej. Listor är listor och det är bra att de finns, till exempel för att kolla upp vad (amerikanska) kritiker tycker är bra litteratur för tillfället.

Det lite märkliga med boken är att den inte handlar särskilt mycket om Oscar, en fjärdel kanske, resten handlar om hans familj och är man inte riktigt uppmärksam så kan det hända att man missar det. Trettio sidor in i en berättelse om en ung dominikansk kvinna fattade jag slutligen att det måste vara Oscars mamma det handlade om, några tiotal sidor efter det insåg jag att han hade bytt och att det nu handlade om Oscars syster igen. Men jag kanske var ouppmärksam. Det var liksom inte direkt århundradets bästa bok.

Betyg: 3 (Goodreads: 3,87)

Veckans låt: Thirteen av Big Star

Denna vecka blir det ytterligare en upptäckt från boken jag läser. Att jag inte hade lyssnat på Big Star känns som en pinsam kunskapslucka för mig som är, eller åtminstone har varit, lite av en popnörd. Jag som gillar Teenage Fanclub borde ju haft koll på Big Star! Dessutom hade jag hört låten, men i Elliott Smiths version. Det visar hursomhelst att det fortfarande finns mycket kvar att upptäcka, vilket är positivt.

Big Star nämns bara i förbigående i boken, så ni förstår att det kommer att ta lång tid för mig att komma igenom den. Det blir många Spotifystopp.