Veckans låt: Touch Me I’m Sick av Mudhoney

Det känns naturligt att avsluta den här veckan, som innehållit två musikbiografier, med en låt som knyter an till dem. Mudhoney är ett band som förekommer i båda de recenserade böckerna. Låten var skivbolaget Sub Pops första ”stora” hit och Mudhoney spåddes bli det Seattleband som först skulle slå igenom ordentligt. Riktigt så blev det inte.

Däremot har Mudhoney kanske grungens bästa hållbarhetsdatum. De är iallafall verksamma fortfarande.

Grunge Is Dead : The Oral History of Seattle Rock Music av Greg Prato

Grunge is dead

Jag minns tillfället då jag hörde Nirvana första gången mycket tydligt. Mitt musiklyssnande ändrades radikalt efter det. Förutom Nirvana var jag aldrig särskilt förtjust i de så kallade grungebanden. Pearl Jam, Soundgarden och Alice In Chains var alldeles för “hårdrockiga” för min smak. Men oavsett vad man tycker om genren så förändrade de här banden musiklandskapet totalt.

Boken består av över 130 intervjuer – “the oral history”, precis som i Please kill me, en bok som jag gillar väldigt mycket. Här tycker jag det funkar mindre bra. Dels för att det saknas så många stora namn (Dave Grohl, Krist Novoselic, Courtney Love, Chris Cornell för att nämna några) och dels för att det är så många obetydliga personer som uttalar sig om saker som de förmodligen inte har någon insikt i (hur Courtney Love är som person till exempel).

Betyg: 3 (Goodreads: 4,02)

Our Band Could Be Your Life : Scenes from the American Indie Underground, 1981-1991 av Michael Azerrad

Our band could be your life

Den här hade stått på min attläsalista rätt så länge, så när jag hittade den på biblioteket slog jag till och lånade den trots att jag inte var särskilt sugen på att läsa den.

Min ovilja grundade sig i att jag bara var bekant med ett litet fåtal av de porträtterade banden. Det visade sig att det inte gjorde så mycket. Även om jag tycker att Minor Threat i princip är olyssningsbara var det intressant att läsa om dem. Detsamma gällde de övriga kapitlen som porträtterar andra band. Azerrad är en otroligt skicklig och initierad skribent.

Om man ska sätta den här boken i ett sammanhang som de flesta kan relatera till kan man säga att det här handlar om banden som banade väg för svallvågen av alternativa band som kom på 90-talet, till exempel Nirvana.

Betyg: 5 (Goodreads: 4,19)

Ur boken:

“Boon and Watt had the bad — or perhaps good — fortune to come of age during one of rock’s most abject periods. ‘That Seventies stuff, the Journey, Boston, Foreigner stuff, it was lame,’ Watt says. ‘If it weren’t for those type of bands we never would have had the nerve to be a band. But I guess you need bad things to make good things. It’s like with farming—if you want to grow a good crop, you need a lot of manure.”

Blinkist – bu eller bä?

Ett litet tips om ni sitter och har tråkigt på jobbet: Gå in och titta på era annonsinställningar på Facebook. Där kan man se allt som Facebook har samlat in vad gäller ens intressen och preferenser inom olika områden. Det är både lite skrämmande och samtidigt fascinerande läsning.

Hursomhelst så gör all denna information som FB har om oss att de kan rikta annonser med ruggig precision. På sistone har den här annonsen dykt upp i mitt flöde ett antal gånger.

screenshot_20160915-191819

Jag tyckte det verkade vara en intressant tjänst, så där funkade FB:s algoritmer som de ska.

Blinkist erbjuder sammanfattningar av facklitteratur. Istället för att läsa tjocka böcker kan man med hjälp av appen bli beläst. Väldigt rätt i tiden med andra ord. Allt ska gå snabbt. Jag har inte testat eftersom jag inte kan bestämma mig om jag tycker att det är en avskyvärd produkt av vårt mediesamhälle. “No time to read?” WTF! “No time to breathe?” skulle det lika gärna kunna stå. Eller om jag tycker att det är en fantastisk tjänst, en idé som jag önskar att jag själv hade kommit på.

Är det någon som har testat Blinkist?

Veckans låt: Flow My Ashes med Freddie Wadling och Frida Snell

Jag håller på och läser Robert Lagerströms biografi Freak om Freddie Wadling. För mig har Wadling mer eller mindre varit synonymt med sångare i Fläskvartetten (som jag aldrig har gillat) och jag hade ingen aning om hans långa och brokiga karriär som började redan på sjuttiotalet i band som Liket liver och Lädernunnan.

Efter en hel del Youtubande och Spotifyande är det här de två låtarna jag gillar mest. Den första är en låt han gjorde tillsammans med Frida Snell på tre timmar för TV-programmet Kobra 2002, den hjärtskärande Flow My Ashes. Den andra, Verkligheten, är en rå liveinspelning med punkrockbandet Cortex från början av 80-talet. Snacka om jävla spännvidd.

Äcklet av Jean-Paul Sartre

acklet-av-jean-paul-sartreÄcklet var Sartres första skönlitterära verk. Handlingen är minimal: en ekonomiskt oberoende man i trettioårsåldern beslutar sig för att sluta med ett kringflackande liv och slår sig ner i en småstad för att skriva ett historiskt verk som han länge planerat. Han tappar dock ganska snart intresset för projektet och börjar istället att tänka på, ja, alltings mening, men istället för mening finner han äckel som han härleder till en känsla av att mer och mer känna sig som ett ting bland andra, ett talande ting.

Känslan jag fick av den här boken var att den var skriven av en intelligent amfetaminpåtänd tjugoåring som just insett hur allting ligger till: det finns inga objektiva värden och alltså är allting meningslöst! Om och om och om och om och om och om och om och om och om och om och om och om och om och om och om och om och om och om igen repeteras sedan denna (felaktiga) slutsats i olika varianter.

Tämligen påfrestande bok.

Betyg: 1 (Goodreads: 3,90)

Den gamle kungen i exil av Arno Geiger

den-gamle-kungen-i-exil-av-arno-geiger

Den gamle kungen i exil handlar om Arno Geigers pappa som drabbas av alzheimer. Geiger beskriver hur han först blir irriterad och frustrerad över pappans alltmer irrationella beteende, även fast han vet att han är sjuk, hur han försöker tala honom tillrätta och förklara varför det inte kan vara så som pappan påstår, att den och den är död, att han faktiskt är hemma, att det inte är 1955. På alla sätt försöker Geiger bekämpa pappans sjukdom, tills han slutligen ger upp.

Istället för att försöka förklara hur saker egentligen ligger till så spelar Geiger med i pappans alltmer förvirrande resonemang och märker hur detta gör pappan lugn, samtidigt som han börjar inse vilken ångest pappan måste uppleva över att inte veta var han är, vilka alla personerna runtomkring honom är och att ibland inte ens veta vem han själv är, att pappans förvirrande resonemang många gånger helt enkelt är allvarligt menade försök att göra världen begriplig.

Ur boken:

Pappan insisterar på att han inte är hemma fast han är det. Arnos syster, Helga, tar med pappan ut på gatan och säger:

“Det är ditt hus!”
“Nej, det är inte mitt hus!” svarade han.
“Tala då om för mig var du bor.”
Han sa gatans riktiga namn och rätt nummer. Triumferande pekade Helga på skylten bredvid dörren och frågade: “Och, vad står det där?” Högt läste han adressen han nyss hade sagt. Helga frågade: “Och vad säger det oss?”
“Att någon har stulit skylten och satt upp den här”, svarade pappa.
“Varför skulle någon stjäla vår husskylt och sätta upp den på sitt hus?” frågade Helga upprört.
“Det förstår inte jag heller, men så är folk!” svarade pappa.

Betyg: 3 (Goodreads: 4,07)

Vi citerar Gerda Antti:

gerda-antti

”Man ska inte ge så mycket till någon så att man till sist måste överge henne eller honom därför att man inte får tillbaka allt man har gett. För ger man allt vill man ha en del igen, men det vågade jag inte erkänna […] Man ska bara ge hälften. Ger man bara hälften har man hälften kvar. Jag gav allt och när jag inget fick hade jag inget kvar.”

Ur Det är mycket med det jordiska av Gerda Antti

Veckans låt: Brennisteinn av Sigur Rós

Jag hade helt missat att Sigur Rós gjorde ett av 2013 års bästa album. Upptäckten var en följd av att jag satt och var helt förhäxad av Route One – en resa längs ringleden som går runt Island, som sändes live vid sommarsolståndet.

Bästa spåret på Kveikur, som skivan heter, är detta:

 

Little Big Man av Thomas Berger

Little Big Man

Jack Crabb är 111 år när han berättar sin historia. Vid tio års ålder adopterades han av cheyenneindianer, fick namnet Little Big Man och levde sedan som vuxen växelvis som indian och vit. Han har en märklig förmåga att befinna sig i händelsernas centrum. Till exempel är han den ende vite överlevande från slaget vid Little Big Horn.

På sommarlovet mellan fyran och femman lånade jag hem en ryggsäck proppfull med böcker. Bland de böckerna fanns Buffalo Bill. Den älskade jag.

Den här boken påminner om Buffalo Bill, åtminstone som jag minns den. Det är trots allt trettio år sedan jag läste den. Båda är härliga, detaljrika skrönor med cowboyer och indianer (mest indianer), buffeljakt och stoiska män.

Den är så övertygande att det är lätt att tro att det är en autentisk berättelse. Den har också hyllats av kulturantropologer.

Betyg: 4 (Goodreads: 4,22)