Böcker vi läst

September 20, 2017

Ulf Lundells “Jack” – dess storhet är en gåta

Nu har vi läst Jack i bokklubben. Jag är en av de yngre medlemmarna i bokcirkeln med mina 40 år, så Jack är en bok som kom före min tid, en bit innan jag blev en ungdom. Det är inte min generation han skrivit något banbrytande för, utan för dem som kom lite före mig.

Kanske är det så att var tid har sin grej, sitt sätt att tänka. Jag försöker hitta förmildrande omständigheter för att Ulf Lundells bok blivit så stor. För jag fattar det inte. Fattar inte hur någon kan ha tyckt om den.

Ok, han kan formulera sig, det är han en mästare på. Jag har tyckt om många av hans sånger, och det var fint att få möta hans formuleringskonster i detta annorlunda format. Formuleringarna har mer fritt spelrum här, mer plats, och de behöver inte passa till någon melodi. Det var en glädje att få möta Ulf Lundells språk. Men innehållet? Det är så mycket förfall och perversioner. Ville man chocka? Ville man ha huvudpersonen och boken som förebilder för att chockera föräldragenerationen?

Jag frågade de andra i bokcirkeln, men det var ingen som mindes riktigt hur det var eller hur ungdomarna då tänkte. Ingen av dem hade haft den som sin favoritbok som unga, vilket är begripligt eftersom de flesta av dem var unga långt innan Jack kom.

Håller jag på att bli gammal?

Jag kan inte låta bli att tänka på om min fasa betyder att jag definitivt lämnat ungdomen bakom mig. Det jag tänker på är mina barn. Hur de skulle påverkas av en sån figur som Jack är. Om de tycker han är cool och vill vara som honom. Det är en skräck att tänka på, jag vill absolut inte att de ska bete sig som Jack gör i boken, inte ens för ett sommarlov eller en experimentell period. Jag önskar dem något helt annat.

Jag tror att det är detta som skrämmer mig lite, att jag automatiskt ställer mig på föräldrasidan när jag läser. Det var ingen risk alls att jag skulle sugas in i berättelsen och identifiera mig med Jack, tänka mig hur det skullle vara att leva som han, vara han. Nej, jag ställer mig en bit utanför med en vuxen blick och skakar på huvudet. Har lust att säga “dagens ungdom” och sucka. Nu är ju inte Jack dagens ungdom, men jag håller visst på att bli gammal. Det är inte långt kvar innan jag är en torr och tråkig gubbe som helt glömt bort hur det var att vara ung. Fast det kanske kan vara ok, man kan inte vara ung för evigt. Och ung på det sätt som Jack är det, det har jag aldrig önskat vara. Jag önskar mig inte det nu heller. Medelåldern är rätt behaglig.